Mitt första lopp någonsin var Stockholm Marathon 2006. Då var jag 21 år gammal och tänkte att ett Marathon klarar väl en fotbollsspelare av.  Jag hade ett par trasiga gamla löparskor med hål i som jag använt väl då jag jobbat som brevbärare på posten. För att hedra min morfar som genomfört flera maror och som fått mig intresserad av motionslopp så bar jag hans gamla marathonlinne.

Inför loppet hade mitt längsta pass varit två varv runt Årstaviken vilket motsvarar runt 14 km. Jag minns att jag började få ont i benen efter dryga milen, en smärta som blev värre och värre. Jag minns dock också att smärtan bedövades en del då jag var hög på stämningen och att få uppleva mitt första lopp.  Jag gick i mål på 3 timmar och 41 minuter och hade slagit min morfars personbästa med några minuter och var ny rekordhavare i familjen.

 Efter loppet fick min mamma på snudd bära ner mig till tunnelbanan på sina axlar och jag hade problem att gå i en vecka.

 Lärdom – Fler långpass krävs, särskilt om man vill springa lite fort.

Det skulle dröja 8 år innan jag ställde mig på startlinjen igen. Februari 2014 hade jag avslutat ett år där jag i ett journalistiskt experiment försökt leva som elitidrottare och satsat på 800 meter för TV-programmet Framgång i Sikte som gick på TV12 (fortfarande på TV4Play).  Jag var i mitt livs dittills bästa form.

 Min dåvarande arbetsgivare TV4 frågade om jag ville vara löpande reporter i deras sändning.  Jag var då relativt snabb på kortare sträckor, hade klarat 800 meter på 2 minuter och 6 sekunder inomhus.  Men återigen visade Stockholm Marathon ingen barmhärtighet.  Jag hade fått instruktionen att det vore bra om jag hann i mål inom 3 timmar och 15 minuter för då tar sändningen slut. Glatt struttade jag iväg och blev från och till uppringd via skype utav TV4s kommentatorer för att ge en lägesrapport.  Jag minns att loppet var väldigt glädjefyllt tills jag började få kramper i vaderna omkring andra varvet på Västerobron. Orosmolnen blev snabbt mörka. Skulle jag floppa och inte ens ta mig till mål. Jag vräkte i mig bananer och vätska och efter ett tag lossnade kramperna något.  När jag var 2 km från mål så började jag öka på takten då jag insåg att jag nog skulle ta mig i mål i alla fall.  Jag tar upp telefonen och ringer till kontrollrummet för att säga att jag snart kommer in på Stadion, svaret jag får kommer oväntat. ”Kan du vänta utanför station en stund, vi visar när de drar repet”…  Snopet stannar jag upp en bit utanför Stadion och känner att kramperna kommer tillbaka. 

Snart ringer OB-bussen tillbaka och säger att jag kan ta mig i mål. Jag försöker då ge mig på en slutspurt samtidigt som min kamp sänds live ut från min telefon till svenska folket.  Det känns som att jag springer snabbt då jag ändå tar ytterspår och tar placering efter placering men när man ser TV-bilderna i efterhand ser det ut att gå i slowmotion. Jag hör ingenting av vad kommentatorerna säger samtidigt som jag stånkar och stönar utav smärtan, en minnesbild som många kommer ihåg från denna sändning.I mål på 3.11.47

 Frågan jag ställde till reporten Mattias när jag kom i mål var, varför gör man såhär mot sig själv?

Året efter fick jag frågan om jag ville springa igen som löpande reporter. Konceptet ansågs vara lyckat och de ville denna gång följa mig mer professionellt med ett team i en golfbil. Såklart tackade jag ja! Varför man gör det här mot sig själv var långt borta. Detta år hade jag redan anmält mig själv då jag var sugen på att testa om jag kunde klara loppet under 3 timmar.  Nu skrotade jag dessa planer för att istället satsa på reporterrollen.  2015 års mara bjöd på regn och blåst och kylig temperatur. TV4 hade problem med tekniken och intervju med mig som var planerad en halvtimme inför start fick bli 3 minuter innan start istället.  Jag fick i panik springa upp till starten och skrika press, press för att ta mig fram till min startgrupp. Efter ett par kilometer var planen att jag skulle stöta på första reportern som skulle ställa några frågor på Strandvägen. Ingen där. Efter ett par km till skulle teamet med golfbilen dyka upp. Ingen där.. Sådär fortsatte det km efter km. Jag började bli besviken och frös så mycket att jag drog upp farten för att snabbare stöta på någon reporter längs vägen.  Inte förrän andra varvet på Västerbron ser jag för första gången någon av mina kollegor. Där står supershyssta Ida Björnstad och väntar för att jogga med mig några steg.  Ett känslosvall slår över mig.  Jag har ont, är trött och besviken över att inte kunnat få fullfölja mitt uppdrag. Samtidigt så oinnerligt glad över att äntligen, ÄNTLIGEN få stöta på en reporter. Jag börjar gråta. Får inte fram många ord till Ida. ”Jag har så ont, vet inte hur jag ska orka sista 8 kilometrarna”.

Ida ger några peppande ord och jag stapplar vidare, min ovän krampen är tillbaka.  Jag ser framför mig ett varmt bad och en god öl och tänker att jag tar en km i taget nu. När jag börjar närma mig stadion så ser jag på klockan att jag fan ändå har chans att klara det under 3 timmar, trots att jag inte gick ut för det. Jag försöker dra på men krafterna tryter. I mål på 3 timmar och 27 sekunder. Möts nu av min vän reportern Fredrik vars första ord är ” Thomas din sopa, du missade precis att ta dig under 3 timmar”.  Inombords blir jag förbannad, ville egentligen typ skrika nåt i stil med - jag hade klarat det om jag inte hade varit reporter som inte alls fick reportra! Istället håller jag på att bryta ihop.  Ont och frusen men glad över att faktiskt tagit mig i mål på en bra tid.

 Ställer återigen frågan, varför gör folk så här mot sig själva?

Så kommer vi till fjolårets lopp. Jag hade under den vintern och våren tappat motivationen med löpningen.  Anmälde mig då såklart till maran för att få springa den utan reporterkrav. Samlar samtidigt in pengar genom Running for refugees som jag startat med min gode vän Tobias.  Tänker att jag är nöjd om jag klarar det under 3 timmar.  Tar rygg på min polare Mikael Näslund från Karlberg Runners som går för sub 2.50. Blir tvungen att släppa honom efter 15 km och hittar lite annat sällskap längs vägen. Går i mål på 2.54 och känner mig rätt nöjd över min mara. Återhämtar mig snabbare än tidigare då jag lyckats klämma in fler långpass.

Nu väntar årets drabbning.  Efter att under hösten, oktober/november klarat tre maror på tre veckor, med nytt pb på 2.47 och ett snitt per lopp på 2.53 så är jag inte lika rädd för en mara längre.  Men respekten kommer alltid finnas där. 

Jag kommer gå för nytt pb men vi får se vad kroppen och knoppen klarar av. Det mentala spelet med sig själv är ofta avgörande för min del.  Har haft en hektisk period på sistone och kroppen har varit bättre slag. Samtidigt har jag aldrig haft en så strukturerad träning mot längre lopp som nu under våren och aldrig har jag lyckats klämma in så många långpass. Går för nytt pb så får vi se hur långt det räcker.

Frågan jag tidigare ställt kan jag i alla fall nu ge svaret på själv:

 Varför gör man så här mot sig själv?

 — För att man älskar det!