Jag har deltagit i Stockholm marathon sedan 2003 (varje år med undantag från 2008 då jag utbildade mig till officer och inte kunde påverka verksamheten under den helgen). Jag tar mig runt varje år, mer eller mindre fort. Detta år visste jag att det inte skulle gå fort, och att det skulle bli tufft. Sedan slutet av juli har jag knappt sprungit. En inklämd nerv på baksidan har stört mig, något otroligt stundtals. I och med det har jag varit begränsad, vilket har varit frustrerande. Men jag ville ändå ställa upp. Stå på startlinjen med alla andra, och så småningom gå imål på Stadion, som så många gånger tidigare. Att känna tartanen under fötterna efter 42 kilometer är en fantastisk känsla.

Just denna helg var det också Team-träff med Frontrunner-gänget. Jag som är nykomling i det gänget hade inte träffat så många. Det blev en grym helg! Tillsammans körde vi Sthlm High Five på fredagen med efterföljande middag. Några sprang på lördagen, därefter mat igen :) söndagen ägnades åt photoshoot i nya grymma kitet!

Men åter till lördagen.

Mötte upp några från Frontrunner på Östermalms IP. Lämnade in klädpåsen till de alltid leende funktionärerna (har sprungit Stockholm marathon 18 år i rad och har ALDRIG fått en sur min från en funktionär!). Nervös-kissa i skogen och därefter upp till Lidingövägen. Träffade kompisar i startfållan. Långa minuter. Presentation av eliten, sablar vilka fantastiska löpare vi har i Sverige alltså. Nationalsång - ståpäls och tårar i ögonen. Startskottet går och horden börjar röra sig framåt.

Springer första milen med en kompis men släpper iväg honom då han ville hänga på farthållarna i 3.45. Jag behöver ta det lugnt, väntar bara på att baksidan ska börja bråka. Uppför Narvavägen första gången och sen ut på min minsta favoritdel av banan, Djurgården. Någonstans runt Tekniska museet tycker baksidan att det var nog. Det stramar, hugger stundtals. Coach kommer ikapp mig efter Manillaskolan. Byter några ord och sen sticker han också iväg. För min del är det kliv, kliv - överlev som gäller hädanefter. En kilometer i taget och energi vid varje station.

När jag kommer över till Södermalm är det inte superkul längre. Men å andra sidan inte så långt kvar. Tänker att maxtiden ändå är 6.5 timme och att jag faktiskt klarar mig om jag ändå behöver gå sista biten. Uppför gör ont. Nedför gör ont. NorrMälarstrand är överkomligt. Där står också min vän Mia och hejar och jag får en underbar KRAM <3

Går uppför Narvavägen andra gången. En sista slurk sportdryck på Karlavägen och nu hör jag speakern från Stadion. Ger mig fasiken på att springa ända in i mål. Tartanen är mjuk och underbar. Får feeling och spurtar (förlorar dock spurtstrid mot en tjej med lite piggare ben än mig). Tas emot av Frontrunner-gänget som hejar vid målgång. *kärlek*

Tack kroppen för att du tog mig runt, den här gången också.

Foto: Andy Astfalck