Så var det då dags för Stockholm maraton igen , mitt tredje Stockholm maraton och mitt fjärde maraton totalt. Första gången jag sprang i Stockholm maraton var 2019, sen blev det ett uppehåll för pandemin, det andra var i oktober i fjol. Speciellt för i år var också att jag skulle springa SM-klass. Med tiden från i fjol hade jag kvalat in och fick starta i SM-klassen, bara att få göra det var ett mål i sig! Jag har förbättrat tiderna för varje år och eftersom jag hade 3.04 på det senaste i oktober så kände jag inför detta lopp att sub tre ändå var inom räckhåll.

Starten gick klockan 12 på lördagen den 4 juni och jag hade bestämt med min kompis Elmina från ASICS FrontRunner att vi skulle träffas inne på stadion för en gemensam uppvärmning. Det kändes otroligt lyxigt att få springa i SM-klass för vi fick byta om inne på stadion och gå direkt ut till starten framför alla startfållorna. Så man kunde ha fullt fokus på att värma upp och ladda inför start utan att behöva trängas och känna sig stressad över att hinna ut i sin startfålla i tid.

Tre mål

Inför maran hade jag satt upp egentligen tre mål. Guldmålet var såklart att springa på 3 timmar, silvermålet att klara SM-kvaltiden igen (3.07) och bronsmålet var att ta sig i mål!

Jag hade pratat lite med Anders Szalkai dagen innan som gav mig rådet att lägga första halvmaran snabbare eftersom det var bra att ha tid tillgodo inför sista halvan, som är mycket jobbigare på den här banan. Så halvmaran på 1.28 var hans tips. Jag är ingen löpare som vill springa och titta på klockan alltför ofta när jag springer utan jag föredrar att springa på känsla. Men för att ha någon plan att hålla mig till så hade jag skrivit upp min arm:

21km: 1.28

28km: 2 tim

35 km 2.30

Så planen var att springa på känsla och bara stämma av tiden var sjunde km. Jag visste om att målet att springa på tre timmar skulle vara tufft men jag kände ändå att jag ville testa och spänna bågen. Våga testa och se om jag hade dagen helt enkelt.

Kvart i tolv skulle vi som sprang SM-klass tillsammans med alla utländska elitlöpare träffas vid klocktornet inne på stadion för att gå ut tillsammans till starten. Herregud vilken känsla det var! Otroligt häftigt att få vara i det sammanhanget. Samtidigt som jag brottades med känslan att jag egentligen inte hade något där att göra…jag måste vara den långsammaste löparen här, tänkte jag! Men när jag traskade ut till startlinjen så hade jag nära till tårar…då kom det över mig vilken resa jag gjort…och jag vet hur dåligt jag mådde när jag fick min MS-diagnos..så att jag tagit mig hit kändes bara overkligt och jag lovade mig själv att oavsett hur maran nu skulle gå så skulle jag vara stolt över min prestation för resan har verkligen varit målet.

Starten

Att springa SM i maraton med en MS diagnos det är ju helt fantastiskt bara det och den största vinsten. Jag minns alla ångest-nätter första tiden efter att jag fått sjukdomsbeskedet när jag bara såg rullstolsspöket framför mig, Så att stå på startlinjen och höra nationalsången var en grym upplevelse och tårarna brände bakom ögonlocken och jag rös i hela kroppen, det kändes oerhört mäktigt.

Pang och startskottet gick. Jag tyckte jag kom in i loppet bra och försökte bara hitta ett flow i löpningen utan att titta på klockan för mycket. Det var otroligt mycket folk ute och hejade. Vilken stämning! Att det var över 20 grader ute gjorde att det var perfekta förutsättningar för publiken men som löpare blev det lite för varmt. Jag försökte springa avslappnat och verkligen ta in och njuta av folkfesten som pågick runt mig.

Halvmaran passerade jag på 1.27.45, nästan exakt enligt plan alltså. Och det kändes väldigt bra och benen var väldigt pigga. Jag passerade Gröna Lund och fortsatte ut mot Djurgårdsbron och ut på Strandvägen för andra gången. Fortfarande med pigga ben och ett härligt flow i löpningen.

29 km och nu börjar det bli tufft

Jag vet från tidigare år att mellan 29 km och 35 km är det riktigt tufft, så det hade jag förberett mig mentalt på . Så när jag passerade 29 km skylten så visste jag att det nu skulle bli en mental kamp fram till Västerbron. Kroppen skriker stanna men huvudet vill fortsätta.

När vi svängde upp på Västerbron kom klungan som sprang med 3 timmars ballongen ifatt mig och jag hade känt redan km innan att jag började tappa fart. Jag försökte bita i och hänga med men var alldeles för trött. Benen svarade inte utan kändes som två lyktstolpar som liksom knappt ville lyfta från marken. Och visst kändes Västerbron både längre och brantare än sist!? Tog mig ialla upp över Västerbron och hörde Anders Szalkais röst i mitt huvud: ”Och efter Västerbron så är du nästan hemma, bara sista biten kvar”.

Men denna gång var de sista 7 km inte så bara….Det var som att jag hade lagt alla krafter på att ta mig över Västerbron, så när jag väl gjort det så var energin slut. Jag tappade massa fart men vägrade titta på klockan hur mycket utan fokuserade bara på att ta mig i mål. Jag var riktigt trött och värmen började ta ut sin rätt.

Passerade Strandvägen för tredje och sista gången och hade det inte varit för publikens hejarop så hade jag nog inte kunnat fortsätta att springa. Men på nått vis så lyckades jag sätta en fot framför den andra och fortsätta kriga. Upp mot Karlaplan så passerade vi tidkontrollen 40 km och klockan visade då 2.52. Jag förstod då att springa på tre timmar just idag var omöjligt, men samtidigt insåg jag att jag ändå hade ett nytt PB i sikte trots att jag tappat så mycket fart de senaste 5 km. Så jag gav verkligen allt de där sista två km och även fast benen var så stumma så de knappt gick att lyfta på tog jag ett steg i taget och fokuserade bara på att ta mig i mål. ”Jag ska i mål om jag så ska krypa in” var en tanke som flög genom mitt huvud. När vi svängde upp mot Stadion så började jag inse att jag hade gjort en otrolig prestation idag, sett till hur trött jag varit sista halvtimmen.

Målgången

Att springa in på Stockholm stadion när man sprungit 42 km är svårt att beskriva i ord. Det måste faktiskt upplevas. Det är en enorm känsla. En känsla av obegriplig, glädje stolthet och lättnad.

Det blev ett nytt personbästa. Jag sprang i mål på tiden 3 timmar, 3 minuter och 45 sekunder. Jag kom på 30 plats av alla startande damer, plats 18 i SM och en fjärdeplats i min åldersgrupp. Det är helt otroligt. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades och var mina krafter kom från sista halvtimmen innan målgång. Jag känner mig otrolig stolt över min prestation och en enorm tacksamhet att jag har en kropp som fixar detta. Tänk om jag vetat detta, alla nätter med ångest jag haft över att hamna i rullstol, att jag skulle tävla i SM i maraton.

Just nu svävar jag fortfarande på små moln över att fått uppleva den otroliga folkfest som Stockholm maraton var och över min prestation, så jag har inte riktigt tänkt på när och om det blir et till maraton. Men visst känns tre timmar på maran lockande och väldigt nära. Så vem vet, jag ställer mig kanske på startlinjen till ett maraton igen framöver. Men just nu vill jag fortsätta njuta av det jag varit med om innan jag planerar nästa utmaning!