Tiden bara springer iväg, jag hinner knappt med.

Stön, stånk och flås, tre ganska bra ord som beskriver den senaste tiden.

Som jag just nämnde i mitt senaste inlägg på Instagram så här jag varit fruktansvärt dålig på att uppdatera i social media. Jag har helt enkelt inte haft energi, inte till något.

Jag har haft väldigt mycket sammandragningar som har lett till dålig sömn och att jag har fått jobba mindre, jag skulle kunna beskriva det som flera knivhugg i magen vid varje rörelse jag gör, vissa dagar är värre än andra. Magen växer och växer, framförallt senaste veckan, det har gjort att jag känner mig tyngre och klumpigare , vilket inte är så konstigt då bebisen ska dubblas i vikt, minst , under kommande veckor. Eftersom trycket ökar uppåt då hon har lagt sig med huvudet neråt så har jag svårt att andas ordentligt och flåsar som aldrig förr. Illamåendet som tyvärr aldrig försvunnit under graviditeten har nu blivit sämre har också tagit hårt på mig, att må illa är den värsta känslan enligt mig, inget annat gör att jag känner mig mer hjälplös.

Det känns skönt att jag nu går in i vecka 32 och har därmed 8 veckor kvar till den stora dagen (6-10 veckor beroende på om hon vill ut tidigare eller senare) Tiden bara rusar iväg och vi är så nyfikna, glada och spända på lilla krabaten, hur ser hon ut, hur kommer hon att bli. Vi vill gosa bebislukt och köra igång ett nytt kapitel i våra liv helt enkelt, tillsammans alla tre !

I all denna " nyfikenhets bubbla" så kan jag inte låta bli att längta efter att få känna mig "normal" igen.

Jag blir nästan lite bitter när jag ser löpare utomhus , dem som lyfter tungt på gymmet , springer lopp och håller igång. Självklart vet jag att jag inte kommer vara gravid för alltid och att jag snart är back on track igen och att allt detta kommer vara så värt det i efter hand. Jag tror bara att jag känner en frustration över att inte kunna hålla igång som innan, och att jag knappt kan få in att jag har en bebis i magen gör de inte lättare. Så missförstå mig inte, den här bebisen slår nog alla löppass men att få kombinera dessa ihop , få tillbaka sin kropp , få känna sig pigg fräsch och stark igen det längtar jag till. Och det får ta sin tid och så är det.

Jag håller igång med det som jag kan , främst cykel för att bibehålla mitt flås och mycket träning för min hållning och bålövningar har det blivit för att vara så stark som möjligt och att klara all extra vikt som graviditeten ger och för att förbereda mig helt enkelt. Träning är bra för oss båda och att vara stark i kroppen behöver alla oavsett vilket mål man har ,gravid eller inte.

Nu kämpar vi på sista veckorna och om en vecka står jag framför världens finaste och omtänksammaste kille, blivande man och pappa, med våran lilla loppa i magen och säger JA till varandra! Ni anar inte hur ofta han masserar mina ömma fötter och hjälper mig på med mina skor och ja, i princip gör allting för mig!

Kör hårt där ute och fortsätt inspirera andra som ni inspirerar mig och lova att löpa på och spring för mig också, ska ska vi snart få ses i löpspåret igen.

Ni är bäst!

skriven av
portrait

Emilia Ström

Personlig tränare/Löpcoach/Undersköterska från Malmö



share instagram
Mina discipliner
Halvmaraton OCR/ Hinderbanelopp 10 km Traillöpning

Fler bloggar

Vill du veta mer om ASICS FrontRunner communityt?