Varför ber vi om ursäkt för det som gör oss som mest levande?

Mycket vi gör i livet handlar om kompromisser. Kompromisser mellan nytta och nöje, mellan produktivitet och återhämtning. Kompromisser mellan att leva för sitt framtida jag och sitt nuvarande jag. Många beslut måste tas, hela tiden, dagarna i ända. Ska jag prioritera en effektiv arbetstimme eller en timmes kvalitetstid med sambon? Göra det här smarta karriärsvalet eller ta den där kittlande, lite osäkra vägen? 

I den här världen av valmöjligheter och beslut är det för mig så oändligt befriande att ha några saker som är konstanta i tillvaron. Som jag inte behöver omvärdera varje dag, utan är min trygga hamn att alltid komma tillbaka till. Det enskilt viktigaste i den här kategorin är löpningen. Jag har bestämt mig för att inte be om ursäkt för att jag varje dag väljer att prioritera min egen löpning, och att jag gör det för Mig. För min egen skull, för min kropp och för mitt psyke. 

Att kvinnor ofta är projektledare i hemmet, den som ansvara för trivseln på kontoret och den som uppmärksammar vännernas födelsedagar, är ingen nyhet för de flesta. Att fyra av fem som sjukskrivs för utmattning är kvinnor, är troligen inte heller något nytt. Och det känns inte som raketforskning att anta att det finns en korrelation här. Jag tror, och ser ofta, att kvinnor verkar känna att de behöver be om ursäkt när de gör saker för sig själva. Att prioritera sig själv tycks vara mer accepterat för män än kvinnor. 

Jag hoppas att jag aldrig blir den kvinnan. För jag tror stenhårt på att om jag inte tar hand om mig själv så kommer jag i längden inte kunna ta hand om, bry mig eller lägga tid på andra. Att låta löpningen vara något jag gör för mig själv gör mig till en bättre, gladare och mer levande människa. Och jag hoppas innerligt att alla kan hitta sin grej att äga, utan kompromisser. 

Fler bloggar