Finns det ens något som heter träningsstatus kvitto? Nu gör de det iallafall ;-) Dem två senaste veckorna har jag hunnit springa toughest (8 kilometer hinderbana med över 40 hinder) samt Göteborgsvarvet, halv maraton. Blandade känslor kring båda loppen men ett kvitto på hur jag ligger till träningsmässigt och vad som gett resultat och vad man behöver jobba mer på det fick jag minsann, och det är alltid bra tycker jag!

Först ut : Toughest,  8 kilometer hinderbana. Som jag har längtat efter att få genomföra detta lopp igen. Första gången var för 3 år sedan och därefter blev jag gravid och allt som hör till med ett nytt litet liv och att komma in i mammarollen, och de har desutom tagit tid att träna upp mig igen; det går inte på ett kick om jag så skulle önska. Hur som så var jag lite nervös denna gång då jag fokuserat mest på löpningen den här gången och inte lika många timmar i gymmet vad gäller styrkedelen men det gick jättebra ändå. Jag klarade alla hinder utom ett inklusive rampen i slutet med hjälp av en kollega som jobbade på eventet. Så roligt lopp och perfekt för mig som gillar både löpning och att kombinera det med olika sorters hinder.

Jag sprang med min syster som inte tränat den typen av träning alls och jag är så stolt över henne att hon klarade det!

Dagen efter körde vi toughest family med systersonen och systerdottern (20 hinder av den riktiga toughest banan, 2 km) roligt lopp med härlig stämning!

Helgen efter var det dags för Göteborgsvarvet. Jag såg fram emot en helg i Göteborg med min syster även denna gång. Hon fick en hotellnatt och en startplats till varvet i födelsedagspresent av mig.

Vi tog tåget tidigt på lördagen, tog oss till hotellet och checkade in, begav oss sedan och hämtade ut nummerlapparna, tillbaka till hotellet snabbt och bytte om och åt innan vi knöade in oss i en fullproppad spårvagn ut till starten. Ni hör ju stressen som dagen börjat med, ingen bra början. Jag skulle springa under 2 timmar, så var det bara, det var mitt mål. Redo för start 13.42, och vi var iväg (hann inte ens värma upp innan, ajja bajja)

Första milen kändes bra och gick fort. Härlig stämning och bra väder, en aning kladdigt och kvavt. När jag passerat milen kände jag att detta kommer jag klara, strax efter halva sträckan får jag håll som vägrar släppa, vid 16 kilometer får jag problem med ett knä som till viss del låst sig samt problem med andningen (vissa växter och pollen visar sig med tung rosslande andning) jag kände mig mer och mer besviken på mig själv och visste att jag kommer att få behöva sakta ner. Jag kollade på klockan vid 20 kilometer och såg att fallet var så, jag skulle inte klara under 2 h , jag saktade ner och tog det lugnt sista biten.

Väl över målinjen fortsatte den tunga andningen och tårarna bara rann, paniken över att inte kunna andas oså denna besvikelse på mig själv. Jag fick hjälp med att få tillbaka andetaget, att andas djupa andetag och lugnt!

Jag fick min medalj, haffade den där jäkla kexchokladen och tryckte in den på nolltid,

ändrade så småningom mitt tänk till att:

"Oavsett tid, så tog jag mig runt och kom i mål"

Vad som helst kan hända trots bra förberedelser innan. Det var inte min dag helt enkelt och så kan det vara. Det är inte hela världen och inget att gå runt och sura och vara besviken över! Jag var klok som saktade ner pga mitt knä och att jag knappt kunde andas, klart hälsan går först, det är inget att dividera om alls, det är inte värt de!

Jag gissar att de kommer fler lopp och fler varv!

/E

skriven av
portrait

Emilia Ström

Personlig tränare/Löpcoach/Undersköterska från Malmö



share instagram
Mina discipliner
Halvmaraton OCR/ Hinderbanelopp 10 km Traillöpning

Fler bloggar

Vill du veta mer om ASICS FrontRunner communityt?