Alla människor har nog någon gång under sina liv haft mer eller mindre komplex över någon del av sin kropp, delar som man har varit mindre nöjd med eller kanske till och med skämts över.

Det är varken konstigt eller ovanligt eftersom vi ständigt exponeras för bilder och film på olika idealkroppar via media. Det handlar inte bara om retuschering utan även om vilka typer av kroppar som får synas, oftast den typen av kropp som bedöms som vackrast, den smala och släta kroppen utan varken rynkor eller kroppsbehåring.

Vad är problemet med det?

Jo, vi vilseleds att tro att våra egna kroppar inte duger så som de ser ut, eftersom de allra flesta av oss de facto har både kroppsbehåring, ärr, rynkor och heller inte är smala. Det kan leda till många hämningar i livet, att man hindras från att göra saker för att man är orolig för hur man ska se ut när man gör det. Att träna är en sådan sak. Det kan vara så att man väljer bort att löpträna eller gå till gymmet därför att det känns alltför obekvämt, både vad gäller klädval men också hur kroppen rör sig, svettas och låter. Att personer runt omkring säger till dig att strunta i sådana här tankar hjälper sällan.

När jag skulle börja tävla igen efter att jag hade fött barn, tyckte jag det var hemskt jobbigt. Jag såg ju nämligen inte längre ut som en elitidrottare, jag hade stora bristningar och en hängande mage. Så ser ju inte en elitidrottare ut? Jag valde andra kläder, mer täckande än mina vanliga tävlingskläder. Det handlade inte bara om vad andra skulle tycka om min kropp, utan också om min känsla av att inte längre passa in. Det var verkligen aldrig någon som sa något, men problemet låg inte där, utan hos mig, min självbild och min negativa syn på min kropp.

Hur tacklar man då det här, ibland förlamande, problemet?

Målet är på inget sätt att man måste älska sig själv och sin kropp (om man gör det så är det förstås fantastiskt) utan målet är att lära sig att acceptera sin kropp - man har trots allt bara en.

Hur lär man sig acceptans då? Mitt bästa tips är exponering - att utsätta sig för ett obekvämt moment i mindre mängd först och sedan mer och mer. Det är inte lätt och det kräver mod, men det går. I början är det skitläskigt, men sen upptäcker man att det faktiskt blir lite lättare för varje gång, tills att man till slut inte längre tänker de jobbiga tankarna!

• Stå framför spegeln i kläder du aldrig skulle vågat ta på dig utanför hemmet - i mitt fall var det mina tävlingskläder - våga stå där och se på dig själv. Upprepa många gånger, så att du vänjer dig vid vad du ser.

• Ge dig ut och träna, gör det bara en liten stund, våga sedan känna efter hur det kändes - om det gick bra, reflektera över det och spara på det goda minnet, så att du kan plocka fram det nästa gång du ska ge dig ut.

Oavsett vad det är som kroppskomplexen hindrar så är det viktigt att utmana sig själv och på sikt lägga bort tankarna som står i vägen för att kunna njuta av våra liv och våra kroppar.

Jag har fortfarande kvar tankar och föreställningar om min kropp, men jag låter dem inte längre hejda mig så som de gjorde förut. Min mage ser densamma ut, men jag ser inte längre på min mage på samma sätt.

Jag känner mig fri.