Tre veckor efter Los Angeles Marathon sätter jag mig på flyget igen denna gång till Sydafrika och Kapstaden. Kapstaden har alltid funnits på min bucket list.Så när ASICS racekalender uppdaterades med detta lopp var det ingen tvekan att anmäla mig. Det var jag och två till som var anmälda Simen från Norge och Andrea från Tyskland. Åkte ner måndag kväll, anlände tisdag ef med mellanlandning i Etiopien. Simen och jag åkte med samma flyg ner och vi delade även en stor lägenhet ca1,5 km från det berömda Waterfront.

Hade först svårt att ta in att jag verkligen var i Kapstaden och här för att springa ett magiskt lopp..

Det fanns mycket jag ville se och uppleva . En upplevelse var när Simen och jag vandrade 15 km över Table Mountain det karaktäristiska platta berget som gör Kapstaden. Vi tog en uber och hamnade visst på andra änden av berget vid Constantia Nek. Där vi fick sällskap av en hel släkt babianer. Vad gjorde det vi fick ju oss en fantastisk vandring över berget till själva stället där alla andra tar kabinbana upp. Det går även att gå upp där kabinbanan startar. Det ska vara en vacker och brant vandring. Vi tog linbanan ner. Men blev rejält lurad att den var inställd och vi skulle vara tvungna att gå eller ta skärmflygning ner. På en micro sekund hann jag tänka ohh shiiit vi som ska springa på lördag, jag kan inte riskera att vandra ner och utsätta knä och ben. Sen brast hon ut i ett stort skratt efter att ha sett min min, Där blev jag ordentligt lurad och jag kunde inget annat än brista ut i skratt.

På onsdag kvällen blev det en 6km löptur med en lokal löpargrupp via ASICS.

Torsdag och fredag hade Sydafrikas ASICS Frontrunner teamet en konferens som vi var inbjudna till. Där David Lenneman bl a hade en Workshop på fm. Eftermiddagen en cykeltur utmed havet och genom WaterFront och city. På kvällen blev det en gemensam 6km löptur vid Sea point i solnedgången. Fredagen startade vi med lätt och fantastisk vandring på 5km runt ännu ett berg som utgör Kapstaden Lion Head. Det går även att ta sig upp på toppen av berget. Men vi avstod det, lopp imorgon. Sen gemensam frukost på hotell, Radisson Red där konferensen var. Dax för att bege sig mot Expot och hämta ut nummerlapparna. Sjukt lång kö in till Expot men det löste sig. Vi fick VIP entre så vi kunde gå förbi kön.

Tidig middag innan dags att dra mig tillbaka och ladda och fixa inför lördagens långa sightseeing. Väldigt förväntansfull inför lördagens äventyr.

Känslan inför loppet:

Fantastiska dagar sen vi kom ner som var fullbokade. Så jag kände mig en aning trött och stressad för att inte fått det lugn och ro som jag behöver inför ett långlopp. Samtidigt är det svårt att inte delta i alla aktiviteter. Jag har inte haft något träningsupplägg inför detta lopp, inte heller till Los Angeles. Har haft små skador, motivations brist, sprungit i mys tempo en längre tid. Fått till några bra långpass. Los Angeles gick bra trots dålig maraton träning. I mål på 3h26 min, så jag skulle ta detta race som en upplevelse och äventyrs lopp och målet var målet. Visste inte hur kroppen skulle reagera, det var ett par år sedan jag sprang den distansen. Hade givetvis tankar på hur lång tid det skulle ta. Måste i mål inom 7 timmar det var den tiden man hade på sig att springa. Det kände jag att det ska jag fixa även om jag måste gå en del. Banprofilen efter 30 km var ganska backig och det gjorde mig osäker på hur benen skulle reagera då jag inte tränat backar.

Nå hur var loppet och hur gick det?

Efter ett tidigt sänggående vaknade jag strax innan 02 och kände mig utvilad, åt min gröt och gjorde mig klar. Simen och jag gick till Radisson Red för att möta upp Andrea och fixa en uber till starten i Newlands.  Vi kom till starten ca 1 h innan start då var det inte så mycket löpare ännu så fri fart i toakön. Rekade in våra startfält, jag var seedad bakom eliten igen samma i Los Angelas. Sen blev det anstormning av löpare och toa kön växte.

Klockan började närma sig 05 och första start 05:10,det var 2 min mellan startfälten 11 startfält, min starttid var 05:12. Nationalsång innan startskottet gick för Eliten. Jag kände mig lugn och inte nervös för jag hade ingen press på mig. Bara njuta och ha en härlig löpning laddad med 4 maurten och 2 nötcreme i flipbelts.

Då var det min tur att springa iväg, startade klockan och började springa utan att ryckas med. Försökte hitta ett lugnt och behagligt tempo. Det var mörkt sparsamt med gatlampor. Så det var lite lömsk för man såg inte hur asfalten var, risk att trampa snett. Men på en del ställen stod det bilar parkerade med lysen på. Det var schysst. Det var först efter ca 15 km som ljuset började komma och då hade vi kommit till Muizenberg. Känslan var god, överraskande pigg och fräsch. Men det är 40 km kvar, allt kan hända. Det var ungefär där  vid 15 km vi “sprang” på varandra, en mycket trevlig kille från Johannesburg. Vi började prata och tog följe. Det visade sig att hans måltid var 5-5:15 h. Ahh det kändes lockande att haka på. Vi höll ju samma tempo.

Vid 20 km kom vi till Fish Hoek där vi vek av in mot landet igen efter att sprungit utmed havet. Sprang på och pratade och tjoade på publiken, fortfarande helt oberörd i kropp, knopp och ben. ett lyckorus sprider sig, Bara njuter av all påhejade publik, Benen trummar vidare mot 28 km där serverades en ny upplevelse kokt potatis och salt. Så jäkla gott var det. Övrig energi intag var mina Maurten gel vid varje 7-8 km och en klunk vatten vid varje vätskekontroll.

Sen börjar den gå lite uppför vid 30 km Noordhoeak Beach och sen kommer vi till starten på Chapmans Peak, Det som alla löpare väntat på. Nu var vi där och det gick svagt uppför lämnar Indiska Oceanen bakom oss och kommer över på Atlan-sidan och den magiska löpningen utmed havet och berget på höger sida. Jag ser den långa slingrande stigningen i horisonten. Shiit ska jag ta mig ända dit upp i den långa stigningen i ca 3 km. Jag sprang och njöt kollade utsikten, pratade med min följe kille. Så helt plötsligt var jag uppe. Oförskämt oberörd. Sen gick det naturligtvis utför och hört att man inte ska dra på för mycket då det sliter på knän och lår här. Tar det lugnt fast benen ville dra på. Det var här jag tappade och sprang ifrån min följe kille som fick lite problem med knät.

Runt 38-39 km var vi nere på platten och Hout Bay. Sprang med glada och pigga ben igenom små städer/byar och kom in i grönområden. Backarna var inte slut utan avlöste tydligen varandra till och från via Constantia och Kirtenbosch Botaniska. När vi nådde toppen som jag tror var den sista backen var det sjukt peppande publik där med 6 km kvar. Fortsatt lätta ben. Försökte räkna ut vad jag skulle kunna ta mig i mål på om jag fortsätter i tempot och om inte kroppen totalt kroknar. Men med den känslan jag fortfarande har pigg och fräsch kropp utan negativa tankar, så skulle jag förhoppningsvis komma in runt 5 h. Springer med en enorm glädje och ett lyckorus.

Med 1,5 km kvar hör jag en bekant röst David L och ASICS Cheering zone . Då fick jag extra energi när jag hör David ropa mitt namn och de andra hejar fram mig, Sån mäktig känsla. Sen lite svagt uppför innan jag ser målet vid University of Cape Town och klockan.. En obeskrivlig känsla att se vad klockan visar 4:56:18. Helt otroligt, jag fattar inte hur det var möjligt för mig att springa 56 km med en oförskämd kropp som verkligen samarbetade till 100%. Med tanke på hur min träning varit senaste året, Tack min gamla kropp.

Jag höll ett bra tempo snitt ca 5;16 Om jag ökat tempot som vissa stunder jag tänkte göra så hade kanske inte känslan varit lika god.

Efter målgång och medaljen runt halsen letar jag rätt på Simen och inte långt efter kommer min följe kille som kom i mål 1,5 min efter mig så han hade kommit igen efter utförs löpningen. Kommer man in under 5 h får man en annan medalj med Two Oceans Marathon graverat i silver.

Jag kunde oberört ta mig uppför och nerför i trappor inte den minsta känning att jag nyss sprungit 56 km,

Det var för tillfället det mäktigaste och häftigaste loppet jag någonsin sprungit samt haft en kropp som var stark och pigg.

Sen begav Simen och jag oss till ASICS cheering zone och hängde där och ropade glada tillrop till de löpare som var kvar på banan. Det började tunnas ur och det kom en buss med löpare som antingen brutit eller missat reptiden.

Åter till lägenheten för uppfräschning, gick ut på en promenad lade mig på en bänk och vilade i solen. efter en stund kom en vakt och frågade om jag mådde bra,  -Svarade att jag ligger bara här och vilar i solen efter loppet visade honom min medalj. Så det är rätt så säkert att vara i Kapstaden i de områden vi vistades i. Vakter överallt. Sen gick jag till supermarket för att handla mat hade ingen lust att gå ut och äta. På väg in i affären pratar jag med en vakt, han ser min medalj sen säger han att han hade sett mig på TV tidigare. Vad är oddset..

Tack kropp och Two Oceans Ultra Marathon för ett oförglömligt lopp.

I will come back!

Söndagen tog jag mig en promenad på 7 km via Bo-kaap som är känt för sina färgstarka hus, vidare ut mot havet via Waterfront innan jag mötte upp Andrea. Vi tog en uber till Simons Town för att spana in pingvinerna. Så coola djur, Deras gång fick oss att skratta glatt.

Måndag och det innebär hemfärd. Lite vemodigt att åka hem hade mer att utforska här i Kapstaden som jag inte hann med. Får bli en returresa vad det lider.

En underbar resa till Kapstaden med allt vad den innehöll. Värt varenda krona,

Tack för att du orkade läsa..