För två år sedan sprang jag Umemilen för första gången. Ett väldigt platt lopp på 10 km runt en sjö i Umeå. Egentligen det perfekta loppet för att titta din form och få ut tröskeltider. År 2019 var jag i bra form eftersom jag tränat både för ett marathon och höll på träna inför ett halvmarathon. Mycket tid gick till löpningen och att tävla. Ett fantastiskt fint år med många personliga rekord för mig. På Umemilen har jag min bästa tid på 10 km från 2019 då jag sprang på tiden 44:29.

År 2020 så blev det mindre träning för mig. Studier och jobb tog upp mer tid och träningen fick bli lidande. Sen blev tävlingarna påverkade av pandemin. Jag vet varför jag springer och det är inte för att tävla MEN jag har upptäckt att tävlingar verkligen motiverar mig att fortsätta utvecklas inom löpningen. Så självklart var 2020 ett år där motivationen minskade.

I år så har jag försökt hitta tillbaka till att följa träningsschema och lägga lite mer tid och engagemang i löpningen. Sommaren har varit min bästa tid för att fokusera på träningen. Jag har kört 4-5 pass varje vecka och det har fungerat bra för mig. I mitten av sommaren bestämde jag mig för att anmäla mig till lite lopp och då var Umemilen ett av dom loppen. Jag såg fram emot att få springa samma lopp en gång till och att få se vart jag ligger i formen just nu? Jag var väldigt säker på att jag inte skulle få en lika bra tid som för två år sen. Men hur bra har min träning i sommar egentligen gått? Loppet skulle ge mig lite svar på tal.

Jag valde att springa loppet i mina Metaracer från Asics. Vilket också kändes väldigt roligt då jag inte hunnit tävla något i dom skorna. Innan loppet hade jag tittat upp hur banan gick, jag visste att det var en liten avstickare någonstans för att få loppet att bli exakt 10 km. För mig är det ganska mentalt att veta ungefär hur banan ser ut. I år så var avstickaren i början av banan, vilket för mig är väldigt skönt. Jag vill gärna “göra bort den” och sen bara springa resten av banan. Uppvärmning innan lopp gör jag alltid med ett par andra skor än dom jag tänkt tävla i. Det ger mig känsla att få snöra på mig tävlingsskorna när loppet närmar sig.

På starten var det många deltagare och det tog ett tag att hitta ett bra tempo. Något som också såklart försvårar det för mig var att jag inte visste exakt vilken form jag var i. Men tillslut hittade jag ett tempo som kändes okej och lagom jobbigt haha. Då försökte jag hitta någon annan som höll ungefär det tempot för att ta rygg på.

Första 5 km gick bra, runt 7 km kände jag att det började ta emot en del. Hade jag kanske valt ett för högt tempo? Men nu var det så kort bit kvar, kan jag försöka hålla samma tempo till målgången? Jag tittade klockan en del för att inte tappa tempo och körde på. Sprang om några som tappat tempo och började ändå komma ikapp några kvinnliga deltagare. Det motiverar mig en del att få springa om, men det är också en liten risk för mig. Ibland kan jag bli för taggad och öka för att sen tvingas sakta ner. Så jag körde på i mitt tempo och sprang långsamt om dom som tappat tempot. Här någonstans så sprang även min vän Linus om mig, vi är i ungefär samma form och jag hejade fram honom, samt gav det mig en liten morot att fortsätta.

Vid 9 km så valde jag att öka tempot en aning. Det ångrade jag snabbt haha. Jag valde att springa om två deltagare och det var endast på pannben jag kunde hålla i mitt tempo. Jag var verkligen helt slut! Så jobbigt var det! In mot målgången så kände jag mig illamående och spyfärdig men fick bara tänka att “nej du är så nära, du får spy efter målgång” (jag har ju tyvärr en "spymage" när jag pushar mig själv hårt).

Min pappa står vid målgången och jag hör honom ropa när jag går över mållinjen: “Under 46 minuter!”. Jag stannar inte för att glädjas utan går direkt runt ett hörn för att spy haha. Sen går jag till pappa för att prata om loppet. Jag är väldigt nöjd med loppet, att jag kan trycka på och pusha mig själv trots illamåendet. Liveresultatet visade en tid på 45:37, vilket är drygt 1 minut långsammare än min bästa tid! Jag var väldigt nöjd över det resultatet. Med tanke på minskad träning och att endast haft en sommar med mer seriös träning så gav det otrolig motivation till att fortsätta träna för att bli snabbare.

Nu laddar jag om för säsongens förmodligen sista tävling, Umåker 15 km i Umeå, ett traillopp. Så det blir något helt annat, och det är det jag gillar med löpningen. Att det är så väldigt olika beroende på vad du väljer. Sen får vi se vad det blir för tävlingar nästa år. Nu var det ett tag sen jag sprang ett marathon så jag har börjat glömma hur otroligt jobbigt det var. Kanske blir det ett marathon 2022?