DELA
Den här säsongen har varit min bästa löpsäsong i mitt liv, hittills. Nu har jag egentligen bara sprungit långdistans i sex år, varav de senaste fyra mer målmedvetet. Och det är just det; mål och planering, målsättningar och förutsättningar, som alltid varit A och O i mitt liv som aktiv tränare. Jag tror på egna individuella motiverande målsättningar. Att sätta ett mål med sin träning är otroligt motiverande. Det gäller bara att sätta sitt eget mål, ett individuellt och genomtänkt sådant.

Mitt egna träningsmål är att någon gång i framtiden springa Stockholm maraton, korsa Valhallavägen på väg in mot Stadion och höra en barnröst ropa – ”heja mormor!” eller ”heja farmor!”. Att fortsätta kunna springa tills mina framtida barnbarn står där skulle jag tycka vore riktigt cool.

Nu är ju mina barn bara sju och nio år gamla så jag har tid på mig.Ett av delmålen är  att putsa min maratontid till det snabbaste jag tror att jag kan springa. Det här löpåret har tagit mig i rätt riktning. Säsongen startade med Asics Premiärmilen i mars där jag gjorde ett fint lopp och sänkte mitt personliga rekord med några sekunder. Jag anmälde mig direkt till Stockholm maraton, ett lopp som jag sprungit sju gånger tidigare och där min snabbaste maratontid på 3.30.01 gjordes 2015. Den där fjuttiga extra sekunden hade jag gott kunnat vara utan. Under våren blev jag inbjuden till att delta i utmaningen Italy Coast to Coast, ett äventyrligt lagstafettlopp från Italiens östra kust till den västra. Loppet skulle pågå i fyra dagar och med en total distans på 240 km så jag förstod att om jag tackade ja till det så skulle jag få korrigera mitt mål med att springa snabbt på Stockholm maraton. Det skulle slita för mycket på kroppen att gå för fullt och sen missa återhämtningen. Jag tackade såklart ja till Italy Coast to Coast och modifierade mitt maratonmål till ett servat långpass (vilket i år visade sig vara ett riktigt lyckodrag då värmen nog hade ställt till det rejält vid en satsning mot PB). Jag genomför loppet svettandes ihop med min kompis Camilla och vi sladdar in precis under fyra timmar. 

Efter Italy Coast to Coast dök inbjudan till Ultravasan upp. Hm, kanske är det det jag ska göra i år, springa riktigt långt? Kroppen hade ju svarat bra på mycket löpning sista tiden och jag kände mig långtifrån snabb. Så fick det bli: nästa mål Ultravasan 90 km den 17 augusti. Här ska springas långt och långsamt!

Somrarna spenderar jag och min familj i Järvsö. Där ges mycket tid för träning och mycket tid för återhämtning, den optimala semestern om du frågar mig. I min familj gillar vi att träna och har alltid haft det som en naturlig del i vårt liv. Min bror Peppe är min coach och en inbiten löpare och min syster Mia är en otroligt duktig fysioterapeut med ett förflutet som landslagshoppare i höjdhopp. Och så har vi vår pappa Bosse, överhuvudet i familjen och som fått oss barn intresserade av idrott. Han var landslagscoach i friidrott en stor del av vår uppväxt. Dessutom idrottslärare, bandytränare, jetskiproffs och jobbade med travhästar. Mamma Maje har altid balanserat upp det hela med att föda oss med kultur. 

Den här sommaren började  perfekt för mig som älskar värme. Jag njöt i fulla drag av att springa och bada i älven om varannat. Jag och Peppe diskuterade ultralöpning, tror att han tyckte det var lite trist att lägga upp mest mängd. Vi brukar ju springa ihop och så hade han hade satt ett eget mål mot New York marathon. Pappa var med första veckan när vi hade bestämt oss för att köra ett pass på bana ihop. Han står och kollar, coachar och hejar. Vi körde 1 x 15 min tröskel + 8 x400m. Passet är hårt, det är varmt och jag blir trött men återhämtar mig snabbt och känner mig snabb. Pappa och Peppe säger båda två att jag borde skulle tänka om angående Ultravasan. De har aldrig sett mig springa så bra!

Jag tänkte om. Kollade upp möjligheterna att åka till New York Marathon. Peppe och många andra vänner skulle dit och eftersom jag samarbetar med Springtime Travels så fick jag tag på en startplats. Nytt mål och ny delmål. Under fem veckor i Järvsö tränade jag flitigt och noggrant efter ett program som Peppe skrivit. Pappa var med under många av passen och petade i tekniken och jag kände att jag började hitta in i ett bättre driv. Jag tränar också löpfys, en stunds yoga varje morgon och spenderar ganska många stunder i massagefåtöljen i garaget. Att justera målet från ultra till maraton känns som ett bra val.

Nu börjar jag bli sugen på att testa formen på riktigt. Letar lopp i juli och augusti och hittar Jönköping halvmaraton (finns även en helmara samtidigt) 18 augusti. Vi sätter det som delmål. Jag åker till Jönköping förväntansfull och förberedd, och kommer hem hyfsat nöjd med mitt näst snabbaste halvmaraton på en tuff bana och ännu mer blodad tand för fler  lopp. Jag anmäler mig till Stockholm halvmaraton. Ett lopp jag sprungit flera gånger tidigare och som jag tycker väldigt mycket om. Men innan dess tillbaka upp till Järvsö en sväng för att springa trailtävlingen Järvloppet. Det är ett jättefint arrangerat lopp i distanserna 11, 21 och 53 km. Loppet går på berget och i skogarna precis bakom huset där mina föräldrar bor och där jag växte upp. Jag är väldigt förtjust i den skogen och de bergen. Jag springer totalt 11 km och 525 höjdmeter. Lustfullt och med energi. Så snabbt att jag vinner min klass! Så himla kul. Jag har ingen aning om motstånd och startfält, vet bara att det var otroligt skoj att komma först i mål.

Två veckor senare var formen och självförtroendet på topp. Dags för Stockholm halvmaraton! Samma dag som loppet skulle gå (sen start kl 15:30) hade jag en skön uppladdning, åt pannkaka, vilade och gjorde allt det som jag vet att jag mår bra av. Vädret var fint och jag var pepp innan start. Jag hade på känn ganska snabbt in i loppet att det skulle gå bra. Målet på att slå mitt PB på 1:35:10 infriades och jag sprang in på 1.31.43 och placerade mig som 43e bästa dam!

Okej. Allt gott så långt. Men hur gör man nu för att behålla motivationen mot maraton när man redan nåt ett stort mål? Just det, det är ju bara ett delmål.

Tillbaka in i en tyngre träningsperiod igen. Jag ser i programmet som kommer veckovis att det står 30 km långpass. Jag tränar ofta på egen hand men gillar verkligen att ha sällskap, speciellt på de längre passen, så jag börjar kolla redan i början av veckan med mina springkompisars scheman. Många har dock som plan att springa Lidingöloppet veckan därpå. Jag kollar med min coach om han tycker att det är en bra idé att springa det istället för långpasset. Jag tränar på som vanligt under veckan och åker ut till Lidingö utan några högre förväntningar. När starten har gått och jag kommit in i loppet så kommer den igen, den där härliga känslan som jag hade på halvmaran. Jag lyckas behålla den loppet igenom och krossar mitt tidigare PB på 2:35:40 och springer in på 2:19:50 och en 48e plats. Självförtroendet finns kvar!

Jag åker på jobb och träningsläger till Palma på Mallorca med Springtime i början på oktober. Det blir mer kvantitet än kvalité på min egna löppass och jag känner mig lite orolig över att jag förbrukat min form för i år. Så klantigt! Det är ju inte förrän 4 november jag ska vara bra! Åker hem från Mallis och i princip direkt till Hässelbyloppet, nu ni ska det minsann springas snabbt! Tji fick jag. Redan efter två kilometer känns benen som betong, andningen är tung och gråten åker lite i halsen vid 5-6 km. Typiskt, jag har pajat min form. Går i mål, har ont i magen, kräks och tjurar…trots att jag faktiskt sprungit in på nytt PB på milen. Självförtroendet är som bortblåst. Hur gör man nu? Lägger man New York? Nej, det kan man ju inte, men man kan vila och återhämta sig. En av mina absolut sämsta grenar men som jag som coach är fullt medveten om är det som funkar bäst när gränsen till överträning är nära. Så jag vilar. 

Tre veckor kvar till årets stora mål och jag springer knappt något alls. Huvudet spelar spratt men kroppen är nöjd med rörlighet och lite aktiveringsövningar. På torsdagen den 25e oktober ligger mitt inplanerade testlopp: 5 km formcheck som jag gjort inför i stort sett alla mina maraton. Jag är nervös innan, springer på kvällen på Stockholm Stadion, har sällskap av en duktig löpare som också har siktet mot samma mål (om än mycket snabbare). Jag lyckas ta mig in under 20 minuter för första gången och jag förstår magin av att lyssna på kroppen och våga vila. Formen är tillbaka! Jag kan springa!

Nu är det tio dagar kvar till start och bara finputsning kvar. Jag är noggrannare med att äta lite extra immunförsvarsstärkande vitaminer och näringsrik mat. Pratar och planerar med mina vänner och adepter som också ska iväg och springa samma lopp – sista veckan känns sååå lång. Fredag kväll flyger jag över till New York och mot mitt fjärde NYC marathon. Vaknar i staden som aldrig sover tidigt på lördagsmorgonen och morgonjoggar i Central Park ihop med min kompisar Ulrika och Alf och nya bekantskaper som Anna och Emil under ledning av Anders Szalkai som guidar oss i målområdet och en sväng runt i parken. Stämningen är underbar. Löpare med förväntningar på morgondagen blandas med New York-bor på morgonpromenad. Vi avslutar vår jogg med fyra stegringslopp. Sådär, nu är det liksom klart. Träningen är gjord.

Resten av lördagen spenderar jag genom att hämta nummerlappen på mässan där pirret och nerverna nästan klättrar utanpå kroppen. Vi äter lunch i Soho och koncentrerar oss sen på att inte gå för mycket, vilket verkligen är en utmaning i den staden. På eftermiddagen köper vi middag och frukost att äta på hotellet: Sushi, pizza, bagels och sportdrycken Maurten, dt ni! Jag förbereder kläder och skor och somnar som en stock strax innan 20. Vaknar 03:20. Pirrig, äter lite bröd, dricker lite, gör mig i ordning. Tävlingsfläta och vaselin. Klockan 5.00 går bussen ut mot startområdet på Staten Island, vi är framme vid 6. Min start går 09:50. Under följande timmar, dricker jag kaffe, äter fler bagels, springer på toa, dricker Maurten, slappar, pratar med kompisar, spanar in folk. Klockan 8:50 går jag och min kompis Jonas till vår startfålla. Nu har solen komma upp och börjat värma. Jag har druckit klart och kissat en sista gång, jag är helt enkelt så redo man kan bli. 

Starten går på en bro. Det är sånär på vindstilla. Det sjungs nationalsång och Frank Sinatra. Stämningen är på topp. Pang! Starten går. Wow! Nu är det dags. Jag kommer i väg ganska smidigt, börjar tugga mig upp för bron, tänker rytm, rytm, rytm. Hitta din egen rytm, bry dig inte om andra. Hittar den. Kollar klockan för första gången efter 5km: 23 min. Hmm. 10 km 46 min. Oj, kanske lite snabbt. Men det känns ju så bra! Ska jag verkligen sakta ner? 15 km 1:09:15. Fortfarande härligt, Brooklyn, publik, solsken. 20 km och 1:32:22 på klockan. Snart halva loppet gjort. Jag ser halvmarapasseringen på ett brofäste  mellan Brooklyn och Queens. 1:37:31. Min tredje snabbast halvmara. Oh no. har jag gått ut för hårt? Bron över till Manhattan är ett av de få ställen som saknar publik under de här 42 kilometrarna. Tankarna tar och får större plats, andetaget och fotisättningen hörs. Jag trippar på helt okej, tänker på Lidingöloppet, där orkade jag ju 30 km i 4:36 tempo, så jag borde väl kunna klara 30 här också? Svänger ner från bron och in på Manhattans 1a aveny. Möts av en publik som hejar högt och ljudligt och en raksträcka som är lång. Jättelång. 8 km lång för att vara exakt. Här visste jag att om en stund så står sverigeklacken på vänster sida, där mina kompisar Hasse och LG skulle vara, jag spanar och sträcker på mig. Jag får syn på dem och de på mig  och jag får en ordentlig kick i att hålla i det här. Tuggar mig upp gata för gata…27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35 km och huvudet säger ja det här går fint! 36 kilometer och benen säger: glöm det! Va?! Hallå? Kom igen nu. Bara 6 km kvar. Snälla. Törstig är jag också, jättetörstig. Ska jag gå i nästa vätskekontroll? Jag brukar ju aldrig gå, kommer jag att stanna helt och få kramp? Nä du, det går bannemej inte… 5 km kvar. Det är ju ingenting! 5 kilometer värmer du ju upp annars, skärp dig. Kom igen benen. Lyft, sluta klampa, 4, 3, 2 km kvar inne i Central Park. Solenlyser i ögonen en och jag är på en av världens bästa platser. ”Heja Sanna!!! Kör nu! Håll i!” Patrik och Kerstin vinkar och hejar nånstans mitt i parken. Nu jäklar skärper jag mig, börjar pendla med armarna desperat för att få igång någon slags rörelse i benen. Det funkar! Känns det i alla fall som. Ser förmodligen inte klokt ut men det kvittar helt just nu. Sista kilometern går utanför parken igen tills den viker av in på målrakan. Jag sträcker på mig för att se målgången, jag sträcker verkligen ut stegen för att ta mig dit. Nästan framme nu.

42195 meter! Sträcker upp armarna i luften, slår av klockan, känner hur andningen liksom knyter sig i halsen som att luften har svårt att hitta rätt väg i strupen. Gränsen mellan gråten och glädjen är hårfin. Jag är trött. Och jag är så lycklig. Jag gjorde det! Jag fick den där snöpliga sekunden på 3:30:01 på rätt sida. Rejält på rätt sida. 3:18:30 blev sluttiden och mitt nådde mitt personliga mål. Åtminstone för den här gången. För än är jag är ju inte farmor. /Sanna

skriven av
portrait

Sanna Hed

Löpcoach - Personlig tränare från Stockholm

Klubb: ASICS FrontRunner

Coach: Peppe Lindholm @drumforrest

MINA DISCIPLINER
Halvmaraton Traillöpning Maraton 10 km
MINA DISCIPLINER
half_marathon trail marathon 10k