Klockan ringde långt innan tuppen va vaken på lördag morgonen och resan mot Holland och Amsterdam marathon började. Jag har varit i Amsterdam en gång tidigare, för typ hundra år sedan på en skolresa. Så jag va peppad på ett nytt besök. Saknaden av minnen av staden gjorde att det kändes som att jag besökte den för första gången ingen.
På väg till expo och uthämtning av nummerlappar går vi förbi många fina kanaler och hus som ligger och flyter i vattnet. Med en stor pampig skylt som det står WELCOME på välkomnar dom oss in på expot. Nu är nummerlappar hämtade och vi är redo för start imorgon. Självklart strosade vi runt i staden på lördag eftermiddag, köpte tulpanlökar, smakade på massvis med ostar, drack en öl och åt den näst godaste pizza jag nånsin ätit.
Vi hoppar fram lite och det är söndag morgon, RACE DAY! Åter igen ringer klockan otroligt tidigt och med halvslutna ögon kryper vi upp till frukostbuffen för energi till loppet. Med mat i magen och nummerlapp på tröjan går vi mot start. Amsterdam Olympiastadion det är där starten går. På väg över bron till stadion börjar folkmassan tätna och det myllrar av människor överallt. Väl inne på stadion är det en helt galen känsla som kommer över en, så mycket människor på en och samma plats. Läktarn va full av människor som hejade på. Hög musik spelades i högtalarna och peppen ökade. Jag är fortfarande chockad över hur mycket folk det va som skulle springa.
Trycker på klockan när startlinjen är passeras och vi är iväg! Det är svårt att hitta något bra tempo eftersom det är så trångt, men tänker att det alltid brukar vara det i början på ett lopp. Men just den här gången visar det sig att det skulle vara trångt hela vägen. Fick parera mycket mellan andra löpare, samtidigt som man ville ha ett bra flow i steget. Under resans gång sprang vi inne i stan, längst en väldigt fin kanal ute på landet, genom ett industri område och parken på slutet med all publik som hejade va grym. Man vet inte alltid innan om man kommer klara av att springa hela loppet, mycket kan hända på vägen. Men när det är 2km kvar och min sambo tittar på mig och säger, - vi kommer klara det! Då rusar det genom hela kroppen av glädje och en tår fälls. Så mäktigt! Sista sträckan inne på stadion igen, dom sista 200 meter möts vi av funktionärer som ropar håll till höger! För att en ambulans ska ta sig ut samma väg som vi springer in. Funktionären ropar höger från sitt håll men menar vårat vänster då vi springer och möter dem, då man inte är den vassaste kniven i lådan efter 4 mil löpning förstår jag inte detta och möts av arm rakt i bröstet. Efter det ser jag Johanna spinta in sista biten in i mål, och för att skryta lite kapar hon några minuter på sitt marathon pb=) Jag var lite frustrerad över armen jag fått i bröstet men det gick över snabbt och firandet av att vi klarat Amsterdam marathon kunde börja.
Tack Amsterdam för ett fint lopp och god pizza! Vi kommer tillbaka!
