Säkert var det fler med mig som gått runt och trott att inte maraton skulle gå att genomföra pga. pandemin. Så det blev ju verkligen ett glädjande besked när restriktionerna släpptes och det blev möjligt att faktiskt genomföra loppet på plats och med publik. Säkert var jag heller inte ensam om att inte fått till alla dessa långpass inför maran eftersom man helt enkelt inte trodde att loppet skulle bli av.

Stabil grund men få långpass

Så det var allt med skräckblandad förtjusning jag tog mig ner till Stockholm för att ställa mig på startlinjen. Men jag försökte vila i tanken att jag hade en ordentlig träningsgrund att stå på och att hel och skadefri var viktigare än många långpass. Jag har ju kunnat träna kontinuerligt under en längre tid nu, så även om den där specifika maraträningen uteblivit så visste jag att jag satt in många timmar med bra träningspass på mitt träningskonto och det nu var dags att plocka ut dem.

Jag visste ju även att formen var god eftersom jag sprungit flera millopp på 39 minuter…men osäkerheten för mig låg således i distansen….skulle kroppen hålla hela vägen i mål? Skulle jag orka 42 km? Många är tankarna och osäkerheten kommer såklart smygande ju närmare start man kommer. Men jag försökte komma in i rätt mindset och upprepade för mig själv på vägen till start: ”Det är detta jag tränat för” Vad jag gjort de senaste tre veckorna har inte någon betydelse utan de senaste tre åren är viktiga nu” osv.

Huvudsaken är att jag springer, inte hur jag springer

Så de var med de tankarna jag stod på startlinjen. Startled 1a hade jag. Så jag såg proffsen springa och värma upp framför mig och fick rysningar när de presenterade elitlöparna och vi tillsammans fick lyssna på nationalsången innan startskottet gick. Vilken stämning! Jag hade gåshud och tårar i ögonen. Tänk att vi får springa tillsammans igen! Är det sant?! Och att jag står här...40 år…tre barn och med MS dessutom! Jag var uppfylld av tacksamhet att jag tagit på till startlinjen, nu spelade det ingen roll hur jag sprang utan bara att jag sprang. Jag som var så nära att ställa undan löparskorna för gott när jag fick mitt sjukdomsbesked..Jag visste att den största prestationen hade jag redan gjort genom att bara vara på plats.

Jag är ingen taktisk löpare. Springer för mycket på känsla. Men det är nog så jag är och jag tycker om att känslan får styra när jag springer. Jag orkar inte tänka så mycket. Så jag öppnade såklart lite för fort…eller då tyckte jag inte det, men när jag analyserar loppet i efterhand inser jag ju att om jag bara hade dragit ner ett par sekunder per km så hade jag nog haft ett SUB tre….jaja, det var kul så länge det varade….så jag sprang som på moln och bara njöt av stämningen runt banan. Det var folk överallt som hejade och ropade. Jag passerade 5 km på 20:20 och milen på 41 minuter…tittade faktiskt inte alls på min egen klockan utan såg tiden när jag passerade tidkontrollerna. Förstod att det gick fort men samtidigt kändes det trist att sakta ner när jag var så pigg….Så jag tänkte…skit samma jag springer på känsla det får bära el brista….jag ska i mål och sista biten får väl gå saktare då. Som sagt inte vidare smart upplägg men det kändes rätt där och då.

Västerbron

Vad hände sen? Jo Västerbron hände…eller rättare sagt vid 29 km kom 3 timmars flaggan ikapp mig och vid det laget hade jag börjat tappa tempot en aning….och när de sprang om så orkade jag helt enkelt inte hänga på så jag valde att dra ner på tempot och köra mitt eget lopp in i mål. Och hjälp vad det var jobbigt sista biten! Västerbron höll på att ta knäcken på mig. Benen kändes som stockar och hela kroppen skrek "sluta spring"! Men knoppen och pannbenet var starkast. Jag tänkte att jag ska i mål om jag så ska krypa in. Så efter Västerbron var det bara med pannbenet jag sprang, tog en km i taget och försökte bara fokusera på att sätta en fot framför den andra. Publiken hjälpte mig verkligen! Och jag matade mina mantran i huvudet.

Passerade Strandvägen för tredje och sista gången, backen upp mot Karlaplan…ett steg i taget…fokus fokus…..sen skymtade jag stadion! Vilken känsla! Kikade för första gången på min egen klocka och såg att jag varit ute i tre timmar precis. Började inse vidden av min prestation! Detta var mitt livs andra maraton och jag skulle få en fantastisk tid! (Sthlm maraton 2019 hade jag 3:12)

målgången

Känslan att komma in på stadion var obeskrivlig. Tårarna rann och jag kände bara en sån enorm tacksamhet att kroppen höll och att benen bar mig hela vägen. 3:04 blev tiden. Enormt stolt! Vilken eufori jag kände när jag passerat mållinjen!

Tacksam att min träningsfilosofi håller och att jag hittat ett sätt att träna som passar just mig. Varje träningspass är en vinst för mig, brukar jag tänka och jag tror att det är just det mindsetet som nu tog mig till 3.04 på maran.

framtiden- sub 3?

Nu då? Njuter fortfarande av minnena av loppet och låter kroppen ta den tid den behöver för återhämtningen. Men visst är jag lite sugen att testa på en SUB tre inför nästa Stockholm maraton i juni! Och kanske är det så att jag inte behöver ändra något i min träning utan bara upplägget av loppet?!