"Är du galen?" "Det är ju farligt" "Ska du verkligen springa?" Jag fick både positiva och en del negativ respons på mitt svar om att jag hade tänkt genomföra loppet. Jag tog beslutet att springa samma vecka som loppet var.

Nu har de snart gått två veckor sedan göteborgsvarvet och det är högtid för ett blogginlägg om detta.

I december förra året valde jag att starta min PT-smallgroup inför göteborgsvarvet på SATS västra hamnen i Malmö, där jag jobbar. Jag hade en likadan grupp förra året inför varvet och det var superuppskattat. 13 timmars träning inklusive hemläxor i form av både löpschema och styrkepass ingick och desutom en startplats till Göteborgsvarvet i startgrupp 7. Jag såg fram emot att få göra detta igen , samtidigt tänkte jag att jag inte skulle kunna genomföra loppet själv eftersom vi planerade att bli gravida, och om fallet var så, så skulle jag ändå kunna coacha min grupp till startlinjen och hänga med till Göteborg och heja på! Sagt och gjort, jag startade gruppen och fick med mig 15 stycken hungriga löpare på resan mot Göteborg och göteborgsvarvet 2017.

Vi tränade och jag coachade gruppen varje måndag i 13 veckor, passen innehöll allt frånlöpteknik på plan mark, uppför och utför. Olika intervaller, korta som långa, uthållighet, snabbhet, tröskel och såklart mängder av löpteknik och löpstyrka. Vi skulle jobba oss till ett snyggt,snabbt, effektivt och skadefritt löpsteg och ha det grymt roligt på vägen och det lyckades vi med, vi peppade och pushade varandra hela vägen, flygandes genom hård träning och raka vägen in i mål!

Kom jag också flygandes in? Nja.

I januari , knappt 2 månader efter att vi drog igång så märkte jag att träningen gick dåligt, jag kände mig jättesjuk, svag och hade inget flås alls. Det visade sig som nu alla vet att jag var gravid. Jag tacklade ett positivt graviditetstest med att storgråta, spy 15 gånger om dagen redan från start och 17 veckor framåt. Konstant illamående och levde på frukt första veckorna. Jag har aldrig mått så dåligt och hur skulle de gå med varvet? Jag blev till en början lite smått besviken , inte för att jag var gravid, de var våran högsta önskan, utan för att jag var så inne på att få springa varvet i år igen , jag ville slå föregående år tidsmässigt och få springa med mitt grymma löpargäng. 

Jag tog beslutet att träna på så gott jag kunde trots att jag mådde så dåligt. Jag fick bestämma mig samma vecka om varvet , samma morgon, ifall jag hade tänkt springa. Jag räknade ut att jag skulle vara i v.20 i maj när varvet var. Allt berodde på hur jag skulle må, hur kroppen skulle kännas. Kanske skulle jag inte ha så stor eller tung mage. Jag har gjort mycket knipövningar, jobbat mycket med inre magmusklerna men skulle det räcka. Jag fick ihop en del korta löprundor i lungt tempo men dem var tunga.

Nästan 2 veckor innan varvet bestämde jag mig för att springa halva sträckan (11 km) Utan att stanna, dricka eller behöva gå på toa så sprang jag drygt 11 km på lite över en timma och det kändes bra. Visst skulle jag klara dubbla sträckan om jag desutom hade möjlighet till kisspaus om trycket ned mot bäckenet blev för stort, vätskestationer skulle de krylla av och jag kunde bara gå om de skulle behövas. Hur hemskt skulle de vara att få behöva gå? Jag hade ju sprungit förr så visst skulle jag kunna göra de igen, med hänsyn till omständigheterna, ta de lungt, blanda jogg och gång och inte ha någon tidspress, bara försöka njuta!

Jag åkte med mitt gäng till Göteborg, jag skulle springa. Dem första 5 km gick hyfsat bra, lite spänd i vaderna och lite håll,men jag fortsatte jogga på i lugn takt. Efter 10 km fick jag börja gå lite mer, framför allt i alla backar. Magen kändes bra, inget tryck nedåt och ingen smärta. Efter ytterligare några kilometer började de bli ganska jobbigt, magen kändes fortfarande ok men jag började känna smärta i knäna och vaderna fortsatte att bråka, jag stannade till och stretchade dem vid ett tillfälle, det hjälpte inte. Sedan blev jag givetvis kissnödig och behövde gå på dem trevliga bajamajorna två gånger. Jag drack vid varje station och var glad över att den här värmeböljan dem varnat om inte alls var så illa.

När jag hade ca 6 kilometer kvar var jag riktigt less på loppet , knäna och vaderna gjorde ganska ont vilket gjorde att jag fick gå ännu längre sträckor, jag tänkte bara på mat och vad jag ville äta och var lite bitter får jag erkänna och längtade tills de skulle vara över. Minns att jag sprang förbi 18 km skylten och tänkte nu jäklar är det inte långt kvar. Jag gick en liten bit till innan jag joggade med betydligt högre tempo rakt in i mål. Jag var glad att jag tog mig till mållinjen trots spända vader, smärta i knän och höft. Återigen, magen,bålen och bäckenet kändes bra, bättre än vad jag hade trott. Jag tror smärtan i övriga delar på kroppen smygde sig på pga att jag har fått sänka både knälyft och fick springa med en lägre hälkick , vilket gjorde att mitt löpsteg blev mindre effektivt och belastningen på lederna blev därmed hårdare.

Jag såg loppet som en rolig utmaning och jag tog mig i mål, fick min medalj och kexchokladen smakade bättre än någonsin! 

Jag flög in över mållinjen på mitt egna sätt, med mina förutsättningar och det bästa av allt, med våran lilla tjej i magen! Vilken upplevelse och vilken erfarenhet! Jag ångrar ingenting.






skriven av
portrait

Emilia Ström

Personlig tränare/Löpcoach/Undersköterska från Malmö



share instagram
Mina discipliner
Halvmaraton OCR/ Hinderbanelopp 10 km Traillöpning

Fler bloggar