Det va lördagmorgon och jag var så övertaggad som man bara kan vara när det är marathondag! Jag hade en tid som jag ville springa på och var sådär lagom övertygad om att jag skulle klara just den tiden. När jag sidat upp mig så jag kunde springa med min teammate Patrik blev jag lite lugnare och det kändes som att det skulle gå att klara sub 3.30

Starten gick och jag försökte att inte tappa bort min kamrat i vimlet av glada löpare! Vilket jag inte gjorde och vi var påväg ut på Stockholms gator. Dem första kilometrarna gick bra och benen hängde med utan att få kämpa för mycket. Vi pratade väldigt mycket jag och Patrik, vilket jag tror gjorde så att jag tyckte att löpningen kändes lättare.

Nu har vi tagit oss ut på Djurgården och jag börjar känna en lätt smärta i mitt vänstra knä, jag berättade det för Patrik och sen kunde jag inte sluta tänka på knät i 2K. Vi börjar närma oss Gröna Lund och ABBA museet, vi tittar på varandra och ler vi jublar och lyckas få med oss ett 400meter långt publikhav som blir lika glada som vi var. Efter det var smärtan i knät som bortblåst.

Södermalm skulle vara den långa transportsträckan som aldrig tog slut. Jag tänkte hela tiden på Västerbron och den magiska festen som skulle komma nere på Norrmälarstrand, vilket gjorde Södermalm lite mer lättsprunget och tur var det.

På Norrmälarstrand skulle det bli en sista fartökning för att klara tiden som vi planerat, och efter den ökningen skulle det även bli mitt fall för krampande rumpa. Jag säger med en ledsen ton till Patrik att han får springa sista biten utan mig och jag stannar för att stretcha. Efter några minuter av smärta på trottoarkanten var jag redo att besegra den sista biten.

Efter jag passerat Strandvägen och 40K vill jag bara se den stora entrén på stadion och den röda mattan. En sista högersväng görs och där hägrar Stadion.

Så vacker, så stor, så känslofylld! Jag skulle när som helst få springa in och höra folkets jubel, jag var redo! Den stora entrén visade upp sig och jag sprang på moln igenom den (kändes det som).

300meter kvar och nu höjer jag mina armar mot himlen för att samla kraft till det glädje skriket som jag skulle utbrista i! Jag börjar gråta, jag är lycklig, den stora skylten som det står Finish på är passerad och jag klarade det! Tiden spelar faktiskt ingen roll det är ändå löpning i världsklass! Om jag får säga det själv. Men jag är ändå sjukt nöjd med 3.43 och ett nytt marathon pb.

Jag vill tacka Patrik som sprang med mig, ASICS FrontRunners som älskar löpning lika mycket som jag och min familj som tror på mig och älskar mig!

Vi ses nästa år igen med en bättre tid i sikte.