Hej alla där ute! Nu ska jag berätta om den gången jag odlade mustasch. Nej då skoja bara=) Men jag ska berätta om den gången jag sprang 5km på en travbana med mustasch och loppet hette mustaschmilen.

Mustaschmilen är en tävling som arrangeras för att hjälpa forskningen om prostatacancer. En sjukdom som drabbar allt för många. Min morfar har haft det och många fler män med honom. 

Jag tvekade inte en sekund när jag blev tillfrågad att vara ambassadör för detta lopp. Att springa älskar jag och att hjälpa till med en forskning som är superviktig älskar jag med. 

Loppet detta året skulle springas på två olika travbanor i Sverige, Solvalla i Stockholm och Jägersro i Malmö. Jag bor i Halmstad så Jägersro blev mer naturligt att springa för mig och närmre än Stockholm att åka till. 

Det var en regnig och blåsig dag den 19 November på i Malmö, jag huttrade mig från bilen till nummerlappsuthämtningen. Inne i värmen träffade jag många trevliga löpare som va taggade på lopp. Dem bjöd på kaffe i caféet så att alla kunde värma sig och ladda inför starten. 

Började gå ut mot starten på travbanan(där hästar egentligen springer och inte människor) i stark motvind och regn. Alla såg ut att frysa och ville nog bara att starten skulle gå. En gäng löpare från Malmöklubb höll i uppvärmingen och försökte få alla att bli varma. Efter många indianhopp och vevande på armarna var det dags för start.

Klara färdiga gå!! Så var alla iväg, en riktigt snabb kille drog iväg först av alla sedan låg jag och min sambo bakom. En till snabb herre sprang förbi oss och vi låg nu trea och fyra i loppet. En stark motvind tryckte mot ansiktet första hundra meterna in i första kurvan. Jag tittade bakom mig och såg att vi hade en bra bit bakom oss till nästa person som var där. 

Efter 3 varv (3km) kände jag mig lugn för att löparna bakom var inte nära och jag viste att om vi höll detta skulle jag komma trea och min sambo etta i damklassen. Ett varv kvar och jag börjar närma mig tvåan i loppet, jag är otroligt trött men ser sista kurvan och upplopp framför mig. Något säger mig att en andra plast smakar bättre än tredje och jag gör ett försök. Tar i allt jag kan efter kurvan och närmar mig ryggen på tvåan, tro det eller ej men jag susar förbi tvåan och går i mål med 2sekunders marginal =) Så glad över att jag lyckades. 

Så stolt över att kunna prestera för morfar och alla andra som råkat ut för denna sjukdom. Så tacksam för att kunna springa och vara frisk. Tack för att jag fick springa för er!

skriven av
portrait

Robin Rasmusson

Kock från Halmstad

Åldersgrupp: M 30
Klubb: ASICS FrontRunner

Mina discipliner
10 km Maraton Ultramaraton Traillöpning Halvmaraton

Fler bloggar