Lördagen den 16/10 var vi på expot i Paris för att hämta ut nummerlapp. En gigantisk arena med massor av pepp till alla löpare. Sprang även på några från ASICS FrontRunner France teamet, så kul att träffa dom och prata en stund. Fick lite tips om banan, vart det skulle vara lite extra jobbigt så man kunde spara lite energi till den delen. Alltid lika härligt att träffa nya människor och team mates från andra länder.
Nu var söndagen här och Paris marathon ska springas. Magen hade varit extra jobbig i helgen och jag var nervös över hur den skulle klara loppet. Fick även kramp i vänster vad natten till lördag, som konstigt nog fortfarande hängde kvar lite. Försökte att inte tänka på det allt för mycket, magen var ju tillräckligt jobbig som det var. Åt en ordentlig frukost med hopp om att den skulle bli bättre. Det är ju altid lika nervöst innan ett lopp men när nummerlappen skulle sättas på linnet fick jag ändå en bra känsla i kroppen och hoppet om tiden jag satt kanske skulle gå att klara.
Mot starten! När vi kommer till starten möts vi av ett härligt folkhav med flera tusen löpare. Många nervösa och många glada, alla med samma mål i sikte. Nu är det nära och jag pussar och kramar Johanna min sambo några sista gånger innan vi önskar varandra lycka till och starten går.
Vi rusar ut över Paris gator när starten går. Solen skiner och det är löpare överallt. Jag njuter så mycket jag kan och försöker se mig omkring i den fina staden. Löpningen flyter på bra och känslan i kroppen är stabil. Blev lite besviken när första vattenstoppet kom ca2km efter utsatt markering på kartan men så glad när det äntligen var dags för första vätskan. Tittade hela tiden på klockan för att se om målet jag satt skulle vara möjligt, inser nog ändå ganska snabbt att det inte skulle vara det då jag inte sprang riktigt så fort som jag behövde. Men tänker att det inte gör något för jag är i Paris och springer och jag älskar ju att springa. Efter ca 25km känner jag vänster vad börjar säga ifrån och tänker då på natten med kramp, men fortsätter och försöker kontrollera krampen. Vid 30km kollapsar båda vaderna och krampar så mycket att det inte går att springa fort längre. Då beslutar jag mig för att stanna till och försöka lösa det, äter en extra banan vid vattenstoppet och fäller en tår för att målet var borta. I samma stund som tåren fälls inser jag då med att det är ju faktiskt helt magiskt att springa här med alla som gillar löpning lika mycket som mig. Börjar springa igen i ett lugnare tempo. Jag tänker på min sambo Johanna och får ny energi för att fortsätta. Vid 35Km har hon kommit ikapp mig och vi kan fortsätta tillsammans sista 7km. Jag blev så glad när jag såg henne komma där mitt i gatan, springandes mot mig. Tillsammans sprang vi nu igen efter vi sagt hej då och lycka till i starten. En bättre avslutning kunde det inte bli, vi var trötta men peppade varandra och när vi tog sista svängen in på upploppet och såg mållinjen blev vi så glada. Hand i hand springa vi nu över mållinje, helt slut men också så glada över att vi klarat det. En magisk känsla som är svår att sätta fingret på. Marathon är ju en sträcka som både är helt underbar och fruktansvärd på samma gång.
